Kongresspoesi 

Debatt, hur är det fatt

vi saknar alla skratt.

Snus till alla

får Pliktrådet att falla,

men ombuden hade behövt det efter en lång natt 

/Icke-nikotinberoende 

Sven Dufva  - En kongressstolkning

En pb-elev var värnpliktig sergeant, avdankad, arm och grå,
Var med mars förra året ren och var ren gammal då;
Nu bodde på sin lucka han och fick sitt bröd av den
Och hade kring sig nio bassar, och sämst var bassen Sven.

Bassen Sven växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på övningsfältet som en träl och sköt i skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

"I Herrans namn, din bassiga fan, vad skall av dig väl bli?"
Så sa sergeanten mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast bassens tålamod,
Och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.

När därför pb-sergeanten kom en vacker dag igen
Och kuttrade sin gamla ton: "Vad skall du bli, bassen Sven?"
Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, plutonens bästa soldat!"

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du basse, skulle få godkänt värnpliktsvetyg ens än gång, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "nu kan jag knappt hålla AK:n i min hand;
men jag ska bli den bästa bassen någonsin att mucka för kung och land."

Den gamle värnpliktssergeanten häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven han tog sin stridssäck 2000 på rygg och i SoldF, började läsa på.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,

Nu skulle bassen få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
den värnpliktiga Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans basse förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Så blev bassen Sven exercis beryktad vitt omkring,
Envar, befäl och manskap, värnpliktigt och anställt, log åt detta underting;
Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
Och väntade på bättre tid, - och så bröt bataljonsövningen ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blev i fråga ställt,
Om bassen Sven kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
"Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."

Gevär och stridsok fick han dock behålla, även han,
Fick vara dräng, där man höll rast, soldat där striden brann;
Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,
Och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var grannkompaniet, och fienden trängde på;
Man drog sig undan steg för steg längs stranden av en å.
Ett stycke fram på härens väg gick över ån en spång,
Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,
Låg den i ro, sen det var gjort, långt skild från hugg och skott,
Tog för sig i en bondgård där allt vad den kunde få,
Och lät bassen Sven passa opp, ty han var med också.

Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
I snabb fart på sin stålhäst, kom bataljonschefens mc-ordonans:
"Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där."

"Och herre", talte han till dem, som förde folket an,
"Riv bron, om ni det kan; om ej så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själv han ilar hit, var trygg!"

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
När högt på andra strandens vall en fiendepluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
Dess allra första salva ren blev åtta bassars fall.

Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "förflyttning, bakåt, reträtt!"
Bassen sven blott tog miste han och fäste sin högvaktsbajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick ock besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
Beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
Ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
Gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes bataljonschefen med sin förstärkningsflock och såg hur bassen slogs.

"Bra, bra", de ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en basse slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
truppen med vita armbindlar vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt bataljonschefen av och kom till stranden ned
Och frågte var den bassen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på bassen Sven då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och bataljonschefen böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte bataljonschefen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Bassen Sven han föll så, och alla var i sorg, både LMA på väddö läger och den värnpliktiga sergeanten var i chock.

I bassens ära fira vi en gång per år denna kongress, för simpla bassars välmående är ingen petitess.

/Vpl. Fk. Ståhl